Magnus Ehingers undervisning

I september 2003 riktade man Hubble-teleskopet, som kretsar runt jorden, mot en helt svart och tom del av universum. Eller, det var så man trodde, i alla fall. I elva dygn stirrade teleskopet mot samma fläck, och bilden teleskopet då tog har kallats för ”mänsklighetens viktigaste bild någonsin”.

Trots att man trodde att det var en helt ”tom” bit av universum man tittade på, visade det sig att där fanns tusentals galaxer. Så många, att om du gör ett hål med 1 mm diameter i ett papper, och håller upp det på armlängds avstånd vart som helst mot stjärnhimlen, kommer du att kunna se omkring 60 000 galaxer genom hålet.

Bilden visade att det verkligen finns miljarder galaxer i universum. Var och en av dessa innehåller hundratals miljarder stjärnor, som i sin tur kan ha planetsystem omkring sig. Och i varje planetsystem finns chansen för liv, och en möjlig civilisation. Med tanke på hur många galaxer och stjärnor det finns, verkar det orimligt att vi skulle vara helt ensamma i universum.

En klarblå pärla i ett annars helsvart kosmosÄn så länge vet vi bara med säkerhet att det finns liv på ett enda ställe i hela universum: Vår egen planet, jorden. Det är en liten, blå planet som kretsar runt en mycket ordinär stjärna i en helt vanlig galax. Vi är mycket, mycket små, och universum är mycket, mycket stort.

Den gränslösa mångfalden

När vi ser oss omkring, tänker vi allt som oftast, att det verkar finnas människor överallt. Nästan allt vi ser omkring oss en vanlig arbets- eller skoldag finns där antingen för att vi människor gjort det själva (hus, bilar, TV-apparater, datorer) eller för att vi har bestämt att det ska vara där (parker, alléer, gräsmattor m.m.). Det är väl nästan så, att det bara är himlen över oss som vi inte har bestämt att den ska finnas där.

Men vänta! Är det verkligen så? Finns det bara människor överallt? Har vi bestämt att fåglarna ska bygga bo i parkens träd? Har vi bestämt att det ska finnas möss på våra vindar och råttor i våra avloppssystem? Har vi bestämt att det ska finnas flugor, myggor, fjärilar och nyckelpigor på sommaren?

Även om vi människor gjort oss till självutnämnda ”härskare” över naturen, är vi bara en liten del av allt liv som finns på jorden. Det finns inte människor överallt. Men det finns liv överallt. På jorden, i alla fall.

Mycoplasma genitalium lever i människans urinrör, och orsakar en könssjukdom som är ungefär lika vanlig som klamydia. En ganska nyligen påkommen idé är att ta bort M. genitaliums gener en efter en för att se vilket är det minsta antal gener en levande organism kräver. På så vis skulle vi kunna ta reda på vilka som är de minsta möjliga förutsättningarna för liv.

Det finns åtminstone 4 miljoner olika djur och växter och andra arter på jorden – 4 miljoner olika sätt att lösa samma problem: att överleva. Men många, många arter väntar fortfarande på att upptäckas – främst därför att de är så små eller svåra att upptäcka av andra anledningar. De lever kanske i otillgängliga områden, som djupt ner i haven, högt upp i bergen, långt in i djunglerna eller på andra ställen dit inte direkt går några turistresor med halvpension och drinkar vid poolkanten.

Livet på jorden har tagit sig många olika former. Bakterien Mycoplasma genitalium, som är en av de allra minsta cellerna som finns, är inte mer än ungefär 0,2 μm (0,2 miljondels meter) i diameter. Som jämförelse kan sägas, att en normal människocell är ungefär 25 μm i diameter. För att inte tala om en hel människa, som kanske är två meter lång!

Eller varför inte jämföra med det största djur som någonsin levt – blåvalen! Den kan bli upp till 30 m lång och väga över 130 ton. Man kan alltså ledigt säga, att den största levande organismen är 150 miljoner gånger större än den allra minsta. Hur kan det finnas utrymme för så många och så olika organismer?

En blåval styckas (någon gång på 1930-talet)

Blåvalen är faktiskt också det djur som har det allra högsta lätet. Dess rop kan nå upp till 188 decibel, och kan höras hundratals kilometer bort. Hur högt är 188 decibel? En människa som skriker för full hals kommer upp i ungefär 70 decibel. Mer än 120 decibel upplevs som smärtsamt, och kan vara direkt skadligt. Ett startande jetflygplan når som mest upp till ungefär 140 decibel.

Kolibrin: En söt liten dinosaurieKanske märks livets fantastiska mångfald mest i djunglerna omkring ekvatorn. Där finns det rikaste och mest växlande djurlivet på jorden. Bara i Amazonas finns det över 40 olika papegojarter, 150 olika arter av apor, 300 olika olika kolibriearter och tiotusentals olika fjärilsarter. Och många återstår för biologerna att upptäcka!

Kolibrierna lever i vacker samklang med djungelns blommor, verkar det som. De har en långsmal näbb och en lika lång tunga som är perfekt avpassade till att sörpla i sig nektarn längst ner i blomman. Som ”tack” för att kolibrin får i sig den söta nektarn, för den över lite pollen från den ena blomman till den andra, som då befruktas. Man kan säga att det är en slags ”win-win”-situation, där båda parter drar nytta av varandra. Hur har kolibrin kunnat få en så väl avpassad näbb för att göra detta? Och så små vingar för att kunna hålla sig svävande?

Livets utveckling

Det kanske är svårt att tro, men kolibrierna är (tillsammans med resten av fåglarna) ättlingar till dinosaurierna i rakt nedstigande led. Man skulle faktiskt nästan kunna säga att fåglarna är nutida dinosaurier!

Dinosaurierna var en djurgrupp som helt dominerade livet på jorden under 150 miljoner år. Fast med tanke på att livet existerat i fyra miljarder år, är 150 miljoner år bara en parentes i livets historia. För att inte tala om de futtiga 2,5 miljoner år som den moderna människan (Homo sapiens) funnits – 0,05% av hela livets historia!

Man får ibland intrycket av att livet har utvecklats fram till det vi ser idag, men att utvecklingen nu har stannat helt. Så är det dock inte. Den miljö vi – människor, träd, buskar, apor, ödlor, gnuer o.s.v. – lever i förändras hela tiden. De här förändringarna gör att vissa individer är lite, lite bättre anpassade till sin omgivning än andra. De som är bättre anpassade har lite större chans att para sig och få ungar, och därmed för de sina (lite bättre anpassade) anlag vidare till nästa generation.

På Galapagosöarna utanför Ecuador finns ett antal jättesköldpaddor som har samma förfader från fastlandet. På en av öarna, som har ett lite fuktigare klimat, betar sköldpaddorna av växtligheten som finns på marken. Men på en annan av öarna, med ett litet torrare klimat, finns det för lite växtlighet på marken för att sköldpaddorna ska kunna beta av det. Istället betar de av lågväxande buskar och träd. De sköldpaddor som hade en lite mer ”uppvikt” sköld vid nacken än andra, fick lite lättare att beta från träden. Då fick de också lite större chans till ett bättre liv, och större chans att få ungar.

Vilken sköldpadda kommer från vilken ö......och hur kan man se det?

Kampen för överlevnad

Med över fyra miljoner arter på jorden blir det som sagt lika många sätt att lösa problemet med att överleva. Men vad innebär det att överleva? Att klara sig igenom diverse faror med livhanken i behåll? Att leva tills man blir 65 och köpa ett hus vid spanska solkusten, där man kan dricka sin kir om kvällarna?

Ur biologisk synvinkel handlar överlevnad bara om en enda sak: Att föra sina gener vidare i så stor utsträckning som möjligt. Kroppen, som bär på generna, är dödlig, men generna (om man lyckas föra dem vidare) är odödliga!

Om du tycker att det är svårt tillräckligt att skaffa sig en pojk-/flickvän på gymnasiet, då skulle du bara veta till vilka ytterligheter andra djur kan gå för att lyckas ”få till det”. Hos det vanliga honungsbiet lämnar hanarna kvar sina könsorgan i honan efter parningen, varpå de själva faller döda ner. Det är för att förhindra att andra hanar kommer till som de lämnar könsorganen där. De sitter nämligen i vägen, som en rejäl plugg. Att hannarna själva dör på kuppen är inte så farligt – deras gener förs ju vidare, och det är det viktiga i sammanhanget!

Svärmande honungsbin

En bönsyrsehona och hennes blivande make/lunch Bönsyrsorna parar sig Parningen är över, och bönsyrsehannen har blivit lunch.

Det finns andra djurarter där just hannarna lever farligt när det är dags för parning. Bönsyrsan, som är en rovinsekt, är en av dem. Under parningsakten klättrar hannen upp på honans rygg, och de förenar sina könsöppningar, som sitter i bakkroppen. Om honan känner för det, och är hungrig, knipsar hon helt enkelt av hanens huvud och mumsar i sig det. Mitt under parningsakten!

Det märkliga är att hanen faktiskt kan dra fördel av detta! ”Hjärnan” i bönsyrsehannens huvud skickar hela tiden hämmande signaler till bakkroppen. När huvudet är borta, upphör de hämmande signalerna, och den kvarvarande bakkroppen börjar kopulera än mer intensivt än tidigare. Därmed ökar hanens chanser att just hans spermier får befrukta honans ägg. Att honan dessutom får sig ett skrovmål (hon äter upp resten av kroppen när parningen är över) gör att hennes chanser att lägga livskraftiga ägg ökar. Och då ökar ju hanens chanser att föra sina gener vidare också!

Hur kan alla dessa organismer leva tillsammans på jorden? Hur har de uppstått, med alla sina egendomliga beteenden? Hur styrs de? Vilka biokemiska processer är det som ansvarar för detta?

Om allt detta handlar biologi.