Nätikett. I torsdags, den 25 mars 2010 tog Lunds kommun beslut om en tilläggsbudget, där man bla. utlovar pengar till grund- och gymnasieskolor så att man kan köpa bärbara datorer till samtliga elever redan från årskurs 7. Så långt allting bra, och Lunds alla IKT-pedagoger (inklusive mig själv, fast jag inte är "officiell" IKT-pedagog) jublar.
Men den senaste tidens skriverier om våldtäkten i Bjästa tillsammans med en diskussion om nätetik (nätikett, som det också kallas) med några lärarkolleger fick mig att tänka till lite.
Sverige är enligt en rapport från World Economic Forum världens mest uppkopplade land. Därför är det självklart att datorn ska vara en naturlig del av utbildningen och undervisningen redan från unga år. Men när vi ger datorer till våra elever – våra barn – vad gör vi då? Samtidigt som vi säger att "vuxenvärlden måste ta ansvar" och att "surfa med ansvar", släpper vi i princip lös våra ungdomar med den leksak som laptopen riskerar bli.
Vem skulle ge sina barn tändstickor utan att samtidigt hålla ett vakande öga på dem?
Att bara dela ut datorer till eleverna utan möjlighet till kontroll är oerhört ansvarslöst. Det är som att ge sina barn tändstickor att leka med: Rätt använda är tändstickor, precis som datorer, mycket användbara. Men i fel händer, och om olyckan är framme kan det gå käpprätt åt skogen. Vem skulle ge sina barn tändstickor utan att samtidigt hålla ett vakande öga på dem?
Jag menar nu inte att det ska installeras filter på elevernas datorer. Censur är inte rätt väg att gå. Det som krävs är istället att datorerna inte ska betraktas som elevernas egendom – det måste vara föräldrarnas. Föräldrarna måste ges möjlighet att kunna ha kontroll över sina barns internetvanor – den som vill måste kunna installera program för att övervaka internetanvändandet eller begränsa datoranvändningen.
Bara då kan vuxenvärlden ta sitt ansvar.
(Mer om Lunds kommuns datorsatsning på aftonbladet.se.)
