Nu har jag börjat utvärdera hur mitt flippade klassrum föll ut, och vad man kan dra för slutsatser av det.
Slutsatsen som jag vill dra av mitt flippade klassrum är alltså följande: För det stora flertalet av eleverna spelar det ingen roll om man flippar sitt klassrum eller inte. För de allra starkaste och de allra svagaste kan det däremot få en avgörande betydelse. |
Du som har följt mitt flippade klassrum vet redan att jag började i november 2012 med att flippa mitt klassrum i kursen Kemi 1. För att kunna ta reda på om det är "lönt" att köra med flippat klassrum, bestämde jag mig för att flippa helt och hållet i den ena av mina två grupper i Kemi 1, och köra med traditionell undervisning i den andra gruppen. Min avsikt var att sedan jämföra de två grupperna och se om gruppen med flippat klassrum presterade bättre än den andra gruppen.
Jag valde att flippa klassrummet under momentet "Mol och stökiometri", då detta generellt ses som den svåraste delen av kursen. Min tanke var att då skulle de eventuella fördelarna med flippat klassrum synas tydligare.
Vad tyckte eleverna?
Den här delen har jag inte utvärderat färdigt riktigt än. Preliminärt kan jag dock säga såhär: I den gruppen där jag flippade klassrummet, var eleverna mycket mer positiva till det flippade klassrummet som pedagogisk metod, än i den andra gruppen.
Var det bättre med flippat klassrum?
Liksom med all forskning måste man först börja med att definiera "bättre". Jag tänker inledningsvis definiera "bättre" som att "eleverna fick högre resultat på provet i mol och stökiometri".
Till att börja med måste jag undersöka de grundläggande skillnaderna mellan de båda elevgrupperna. Jag jämförde de båda gruppernas betygspoäng från grundskolan för att se om det fanns en signifikant skillnad mellan dem. Gruppen där jag flippade undervisningen hade ett betygsgenomsnitt på 270,8 och den andra gruppen på 247,3.
Eftersom betygspoäng inte kan förväntas vara fördelade enligt en normalfördelning, använde jag Mann-Whitneys U-test för att se om skillnaden var signifikant. Det var den inte (p > 0,10).
Efter provet undersökte jag om den ena gruppen fått ett signifikant bättre resultat än den andra. Av logistiska skäl kunde eleverna inte skriva exakt samma prov. Därför betygsatte jag provresultaten, och jämförde betygen med varandra. Eftersom inte heller dessa betyg kan förväntas vara normalfördelade jämförde jag dem också med Mann-Whitneys U-test. Precis som när betygen används för intagning till universitet och högskola, motsvarades betyget A av 20, B av 17,5, C av 15, D av 12,5, E av 10 och F av 0.
Den flippade gruppens genomsnittliga provbetyg var, som förväntat, något högre än den icke-flippade gruppens. Den flippade gruppens genomsnittliga provbetyg var på 13,2 medan den andra gruppens snitt låg på 12,8. Inte heller denna skillnad var statistiskt signifikant.
Slutsats
Jag kan alltså konstatera att i min undersökning går det inte att se om det flippade klassrummet medför en signifikant förbättring av elevernas resultat. Man ska dock hålla i åtanke att jag har använt ett ganska litet urval av elever (n = 20 i ena gruppen och n = 19 i den andra), vilket gör det svårt att få fram statistiskt signifikanta resultat. Det har också varit svårt att separera kontrollgruppen från experimentgruppen, då eleverna helt naturligt umgås och pratar med varandra, och t.ex. ger varandra tips om hur man kan plugga till provet.
I de intervjuer jag gjort med eleverna märker jag dock en tydlig tendens hos två grupper av elever: De som är allra svagast och de som är allra starkast.
Med ett flippat klassrum kan de som är allra svagast äntligen sköta kunskapsinhämtningen i sin egen takt. Tack vare de fördelar som jag redan pratat om kan den elev som behöver det enkelt själv repetera och anpassa hastigheten till sina egna förutsättningar. Detsamma gäller för de elever som är dyslektiker (som inte nödvändigtvis är att betrakta som "svaga" elever).
För de starkaste eleverna gäller det omvända. De behöver inte lägga så mycket tid och kraft på själva kunskapsinhämtningen, och jag som lärare kan istället lägga min energi och mitt fokus på att stimulera dessa elever ytterligare.
Slutsatsen som jag vill dra av mitt flippade klassrum är alltså följande: För det stora flertalet av eleverna spelar det ingen roll om man flippar sitt klassrum eller inte. För de allra starkaste och de allra svagaste kan det däremot få en avgörande betydelse. Tyvärr är dock inte omfattningen av min studie stor nog för att kunna stötta den hypotesen med statistiska argument.
Vad tycker jag själv om det flippade klassrummet?
Ur en personlig, mycket subjektiv synvinkel vill jag säga att det har varit en alldeles fantastiskt inspirerande resa. Det jag känt mig allra mest nöjd med är den omfattning jag kunnat möta mina elever i. På mina lektioner har jag kunnat ägna mig åt det som jag tycker är allra roligast: Att demonstrera experiment och att prata kemi med eleverna – inte till.
Det har tagit ganska mycket tid att göra filmerna, men jag har ansträngt mig att göra dem så modulära som möjligt (en film – ett begrepp), så att de blir lätta att återanvända (eller nyanvända, för den lärare som skulle vilja det).
Jag kommer absolut att fortsätta med flippat klassrum, både i kemi och så småningom också biologi och bioteknik. Min egen tillfredsställelse med undervisningen, kombinerat med det faktum att ett flippat klassrum i alla fall inte är sämre för eleverna gör att det inte finns några skäl för mig att vända tillbaka till ett traditionellt klassrum.
