I rapporten "Putting Students on the Path to Learning" försöker Richard E. Clark, Paul A. Kirschner och John Sweller sätta punkt för en pedagogisk debatt som pågått i mer än 50 år: Ska läraren förklara hur saker och ting ligger till, eller ska eleven på något sätt "upptäcka" det själv?
I rapporten använder författarna begreppet explicit guidance, som de kontrasterar mot begreppet partial guidance. Explicit guidance får ibland heta "katederundervisning" på svenska, men jag skulle hellre översätta det till lärarledd undervisning, av skäl som jag kommer att återkomma till.
TL;DR Gedigen forskning visar att lärarledd undervisning är det absolut bästa sättet att bedriva undervisning på. Renodlad "katederundervisning" riskerar att bara nå halvvägs.
Författarna bygger, med förankring i forskning om hur kort- och långtidsminnet fungerar, upp en övertygande argumentation för att lärarledd undervisning är det bästa sättet att undervisa nybörjare på. Till exempel lär sig de elever som får tydliga steg-för-steg-instruktioner hur man löser ett visst problem mycket bättre än de elever som ska försöka upptäcka det mer eller mindre på egen hand. De elever som får ett minimum av guidning riskerar att bara bli frustrerade, inte komma vidare (och inte lära sig någonting), kopiera en som redan har löst uppgiften (och inte lära sig någonting) eller lära sig fel, något som är svårt att rätta till, även efter att eleven fått se den rätta lösningen.
För den som läser rapporten torde det framstå som glasklart att lärarledd undervisning är det bästa sättet att undervisa nybörjare på – och nybörjare, det är precis vad våra elever är. Men vi kan bättre!
För att sammanfatta; det finns ingen motsättning mellan lärarledd undervisning (explicit guidance) och flippat lärande. Tvärtom är flippat lärande en fördjupad form av lärarledd undervisning, där eleven guidas i både de lägre och högre nivåerna av Blooms reviderade taxonomi.
Flippat lärande är inte "utflippat". Det är varken "quick fix" eller "grädde på moset". Och det är inte heller en form av distansutbildning. Det är istället i allra högsta grad en form av lärarledd undervisning.
I grund och botten handlar flippat lärande om var man gör vad. Istället för att tillbringa tiden i klassrummet (det gemensamma utrymmet) med att ge instruktioner, låter man eleven få instruktionerna i hemmet (det enskilda utrymmet), och frigör på så sätt tid i klassrummet för övning, och att använda (och lära sig!) stoffet. Alltsammans leds av läraren, till exempel med videogenomgångar med steg-för-steg-lösningar av typiska problem, något som också Clark, Kirschner och Sweller förespråkar.
Figur 1. I traditionell katederundervisning sker informationsöverföringen i klassrummet. Det verkliga lärandet, när eleven arbetar med materialet i läxan, sker någon annanstans – utan stöd av läraren.
Frågan är nu, är det mest effektivt att låta informationsöverföringen ske i det gemensamma utrymmet eller det enskilda? I traditionell "föreläsningsundervisning" ger läraren eleven en läxa som ska utföras eller lösas i det enskilda utrymmet (figur 1). Eleven lämnas därmed åt sig själv att klara uppgiften, vilket för många riskerar att leda till samma frustration och felinlärning som partial guidance leder till.
I traditionell "föreläsningsundervisning" är läraren vad som ibland kallas för the sage on the stage. Det innebär till att läraren tillbringar den mesta tiden med sina elever i de lägre nivåerna av Blooms reviderade taxonomi (figur 2). Då är risken också stor att läraren missar att vara med eleven i nästa steg av förståelsen, där eleven får kämpa mer för att ta sig vidare.
Figur 2. "The sage on the stage" – läraren i katedern – tillbringar största delen av tiden med eleverna med att hjälpa dem förstå och komma ihåg. Det är dock inte här eleven behöver det största stödet.
I flippat lärande flyttas det moment där eleven behöver minst stöd – informationsöverföringen – till det enskilda utrymmet. På så sätt frigörs tid i det gemensamma utrymmet, så att läraren kan vara med och stötta när eleven arbetar med materialet och lär sig att tillämpa och analysera det. Detta kallas ibland för att läraren agerar som the guide on the side (figur 3). I flippat lärande ger alltså läraren eleven större möjlighet att nå längre.
Figur 3. "The guide on the side" – läraren som även stöttar eleven i "läxläsningen" – tillbringar den största delen av tiden där eleven behöver som mest stöd.
För att sammanfatta; det finns ingen motsättning mellan lärarledd undervisning (explicit guidance) och flippat lärande. Tvärtom är flippat lärande en fördjupad form av lärarledd undervisning, där eleven guidas i både de lägre och högre nivåerna av Blooms reviderade taxonomi. Den som bara förespråkar katederundervisning, och bara levererar föreläsningar med därpå följande summativa förhör, riskerar dock att lämna eleven i sticket där hen behöver som mest stöd – något som kan få stora konsekvenser för elevens lärande.
