Ett kort utdrag ur "Pale blue dot" ("En svag blå prick") med Carl Sagan. Han filosoferar över människans förhållande till naturen och till Gud, och hur hon begär, ja, kräver ett slags priviligierad ställning i universum.
För länge sedan trodde man att jorden var universums mitt, och att solen, planeterna och alla stjärnorna kretsade kring jorden. Detta kallas för den geocentriska världsbilden. Så småningom kom man under renässansen fram till att jorden inte alls är i centrum, utan solen: Jorden och alla de andra planeterna kretsar kring solen i den s.k. heliocentriska världsbilden. Det är denna vi fortfarande lär ut i skolorna.
Men solen är inte alls i universums centrum. Det är en högst ordinär stjärna i utkanten av en högst ordinär galax. Det här är något som man väldigt sällan tänker på i undervisningen. Och fortfarande dominerar i hela världen det som Carl Sagan kallar den antropocentriska världsbilden: Den, där människan är alltings centrum.
Och det är klart, när man själv tänker efter, så är man ju själv sin egen världsbilds centrum. För mig är jag själv och min familj det viktigaste som finns i universum. Men personligen längtar jag till den dag då vi får kontakt med någon annan civilisation ute i universum. Då, om inte förr, kommer vi att inse att människan inte är universums centrum.
