Kvävgas kallas så därför att den kväver all förbränning. Eller rättare sagt, nästan all förbränning…
Bindningen mellan två kväveatomer i kvävgas, N2, är mycket stark, och kräver mycket hög energi för att brytas (den har hög aktiveringsenergi). Det är därför som kvävgas är inert, det vill säga den reagerar nästan inte med något alls, och kan istället kväva en förbränning.
Men om man sätter fyr på magnesiumkorn och sätter en stor bägare över, förbrukas först all syrgasen i luften, så att det bara blir kvar kvävgas. Då är dock magnesiummetallen så varm, att den kan börja reagera med kvävgasen.
När sedan magnesiumjoner (Mg2+) och nitridjoner (N3–) går samman och bildar magnesiumnitrid, Mg3N2, frigörs tillräckligt mycket energi för att totalreaktionen ska bli exoterm, och därmed spontan:
3Mg(s) + N2(g) → Mg3N2(g) + energi
Man kan påvisa nitridjonerna genom tillsats av vatten. Då omvandlas nämligen nitridjonerna till ammoniak samtidigt som det bildas hydroxidjoner:
N3– + 3H2O → NH3 + 3OH–
